Tidig upptäckt av bukspottkörtelcancer (stadie I och II) inom särskilda högriskgrupper är vår bästa chans att förbättra patientresultat och rädda liv. Tre sådana grupper med en ökad risk att utveckla bukspottskörtelcancer och som skulle dra nytta av förbättrad rutinutredning och testning är:
Tillsammans med ledande experter och opinionsledare i USA och Europa har Immunovia analyserat och sammanfattat befintlig forskning på dessa riskgrupper i syfte att definiera deras ouppfyllda kliniska behov.
Sporadiskt pankreatiskt adenoadkarcinom (PDAC) finns i hela världen och drabbar cirka 1 av 10 000 personer, men risken för att utveckla PDAC ökar beroende på antalet insjuknade familjemedlemmar, från 2,3 gånger med en familjemedlem till 32 gånger med tre drabbade familjemedlemmar. Uppskattningsvis har cirka 5–10% av den bukspottkörtelcancer som diagnostiseras en familjär/ärftlig anknytning. Sjukdomsprevalensen i denna grupp är 1 procent. Immunovia uppskattar att det i USA finns mellan 315 000 och 350 000 individer med familjär / ärftlig risk för cancer i bukspottkörteln.
Den maximala möjliga marknadsstorleken, räknat i antalet test och med antagande om testning två gånger per år uppgår idag till 630 000 – 700 000 test årligen, baserat på nuvarande rekommendationer och riktlinjer (pressmeddelande, 21 april, 2021).
Familjär bukspottkörtelcancer (FPC) är sällsynt och definieras utifrån familjer med två eller flera förekomster av första graden av bukspottkörtelcancer, som inte uppfyller kraven på något annat ärftligt tumörssyndrom.
FPC är ärftligt på ett autosomalt dominerande sätt och omkring 15–20% av familjerna bär ”germline”mutationer i BRCA2, PALB2 och ATM, fastän de flesta underliggande genetiska symptomen inte är kända för de flesta familjer – familjer som har antingen en hög förekomst av enbart bukspottkörtelcancer alternativt i kombination med andra cancersjukdomar som bröst / äggstock, Peutz Jeghers syndrom (PJS) och Familial Atypical Multiple Mole Melanoma (FAMMM). Vidare har patienter med ärftlig pankreatit och en ärftlig mutation, PRSS1 en ökad risk att utveckla PDAC. Familjär bukspottkörtelcancer går dock att upptäcka tidigt hos högriskpopulationer.
Det finns flera screeningprogram som används idag i referenscentra över hela världen för högriskindivider, även om screening för bukspottkörtelcancer hos ärftlig / familjär riskgrupp ännu inte ingår i alla nationella riktlinjer. I Sverige finns det dock till exempel rekommendationer i de nationella riktlinjerna för diagnos av bukspottkörtelcancer för sådana screeningprogram: https://www.cancercentrum.se/samverkan/cancerdiagnoser/bukspottkortel/vardprogram/gallande-vardprogram/6.-screening-av-familjar-pankreascancer/
Du finner även information om bukspottkörtelcancer och högriskindivider på patientorganisationen PALEMA’s hemsida.
Tidiga symptom på bukspottkörtelcancer är ofta diffusa och ospecifika. De omfattar t.ex. ryggsmärta, magsmärta, matsmältningsproblem, utmattning, oförklarad viktnedgång eller begynnande gulsot. Detta komplicerar upptäckt av sjukdomen.
Faktum är att det i genomsnitt tar 6–9 månader och 18 läkarbesök innan en patient med bukspottkörtelcancer får en diagnos. Denna försening kan leda till att patientens sjukdom hinner gå från behandlingsbar till obehandlingsbar.
Att testa riskgrupperna med tidiga vaga symptom av bukspottkörtelcancer med IMMray® PanCan-d skulle kunna hjälpa kliniker att diagnostisera cancern medan den fortfarande är opererbar och därigenom dramatiskt öka överlevnadsgraden och sänka vårdkostnaderna.
Genom vårt nära samarbete med ett antal olika diagnostiska forskningscentrum i Skandinavien och Storbritannien har Immunovia en fantastisk möjlighet att främja tidigare diagnos av bukspottkörtelcancer inom sjukvården baserat på IMMray®.
Immunovia arbetar också aktivt med Key Opinion Leaders (KOL) (läs mer om PanSYM-1) för att påverka medicinsk praxis och nationella riktlinjer. Målet är att införa rutinmässig testning av patienter med tidiga vaga symptom där klinikern misstänker, eller vill utesluta, bukspottkörtelcancer.
Patienter med vaga, ospecifika symtom undersöks vanligtvis i primärvården. Sjukdomsprevalensen i denna grupp är 2-3%. Antalet patienter i riskgruppen med vaga symptom uppskattas till mellan 1-2 miljoner patienter årligen i USA och Europa.
Forskare har i flera år sökt kopplingen mellan bukspottkörtelcancer och diabetes, och även om vi ännu inte kan förklara den fullt ut, så kan vi konstatera att kopplingen finns.
Hos uppskattningsvis 50 % av patienterna med nydiagnostiserad bukspottkörtelcancer finner man också diabetes. Medan diabetes typ I inte kan orsakas av bukspottkörtelcancer så kan diabetes typ II faktiskt utgöra ett tidigt symptom av denna cancerform.
Faktum är att en diagnos av diabetes typ II över 50-års ålder är förenad med 6–8 gånger högre risk att utveckla bukspottkörtelcancer inom 1–3 år. Denna högriskgrupp kallas ”New Onset Diabetes type II” (NOD). Cirka 1 % av dessa patienter utvecklar bukspottkörtelcancer inom tre år.
Dessa patienter behöver övervakas genom två tester årligen under 2–3 år. Hälsovården skulle då ha bättre möjligheter att erbjuda patienterna behandling som troligtvis ökar överlevnadsgraden, bara vi kan hitta dem i tid för screening.
Marknaden för NOD-screening över 50-års ålder bedöms till uppskattningsvis 3 000 000 patienter årligen i Europa och USA.
Enligt uppskattningar av National Cancer Institute uppgår antalet nya diabetespatienter över 50-års ålder till uppskattningsvis 1,4 miljoner årligen, bara i USA.
